I väntan på vår skatt

Gårdagen var en av dom jobbigaste dagarna i mitt liv! Att ringa det där samtalet gjorde mig så illa till mods, att där fick jag sitta i en tom lägenhet, helt ensam och ringa det där samtalet som jag aödrig trodde jag skulle måsta ringa men kvinnan som svarade var lugn och sansad och förstående... Men illamåendet kröp på och sitter fortfarande i och det lär inte försvinna i första taget! Väl efter samtalet var jag tvungen att sitta kvar, tårarna bara fortsatte att rinna, jag kände mig som om jag svikit min lilla pälsboll för jag ger inte upp jag är en sån person som är tjurigare än den tjurigaste åsnan!! Men jag måste ju intala mig själv att det är för hennes skull och för att sätta stopp på hennes lidande. Men det värsta är ju att man får en tid och jag har tills dess på mig att ha henne vid min sida hela tiden, sen berätta för dom närmaste när det händer, när hon kommer försvinna ur mina händer när hon inte kommer finnas vid min sida... När det är tänker jag inte skriva här men inom en snar framtid. Men det här är ju bara början på en jobbig framtid. I slutet på dan åkte jag upp till veterinärhuset och berätta vad som skulle ske eftersom jag gör det hos en lite mindre veterinär där morfar alltid tagit bort deras hundar, det känns bäst för Siennas skull... Tårarna som rinner nu det är nog ingenting om man jämför med som kommer rinna, för henne för alltid... Så nu har jag inte så mer att skriva... Tack för allt stöd jag får!! <3 <3