I väntan på vår skatt

20111216 var den jobbigaste dagen i mitt liv, hur ska man spendera tiden dom sista timmarna med ett leende på läpparna för att hon ska få en sista lycklig dag? Jag försökte verkligen hålla tillbaka för hennes skull men det var omöjligt, att jag hade så jävla mycket tårar i mig trodde jag inte.
Dagen började med en promenad, Sienna och Hugo busade på som vanligt utan att veta vad som väntade...
Åkte och hämta upp Thess sen var vi en stund inne i stan, sen hämtade pappa upp oss eftersom jag visste att jag inte skulle vara körbar... Så vägen ut till timrå gick för snabbt vi satt i bilen en stund för att ens orka ta mig in så vi gick in hela gänget och hon var helt som vanligt, vi fick gå in i rummet och hon fick lugnande och la sig med mig och pappa och låg där och blev mer och mer loj... Sen fick jag lyfta upp henne på bordet för att sedan få vara med om det värsta jag varit med om i livet, sen henne somna in i min famn 12.55 tog hon sitt sista andetag och hennes hjärta slutade att slå och benen knappt bar mig men vi stog vid hennes sida ett tag och tog ett farväl... Men bara se henne ligga där, min glada spralliga älskade hund som alltid varit vid min sida i 3,5 år!
Men om 4-5 veckor får jag hennes urna så att hon kommer finnas hos mig... Hon kommer alltid att vara min andra hälft... Men jag är så otroligt tacksam och allt stöd jag får i detta så tack till familj och vänner! För mig är det verkligen guld värt! Trots att det är jag som måste ta mig upp på fötter igen, men det som inte dödar mig det härdar mig, det här var för hennes skull och hon kommer alltid finnas här hos mig <3


Så nu vet ni att hon inte finns vid min sida, hur mycket jag än önskar kommer hon aldrig tillbaka.. :'( </3

Without you.

Det är väl så det brukar sägas?
 jag vet att det finns mycket problem ute i världen och
 att det finns folk som har det värre än mig..
Men just nu är jag verkligen förkrossad och nere på botten
 och det är ju bara jag som kan ta mig upp!
 Att jag ska måsta slitas ifrån min bästa trogna vän som alltid
gått vid min sida i 3,5 år. Är så glad för alla som finns här just nu
och stöttar mig eftersom alla vet att Sienna är allt för mig och allt kämpande,
 jag är stark som person men jag visste att när den här dagen skulle komma
att då tas halva jag ifrån mig.

Många tycker säkert att det är ju "bara" en hund,
 men hon är inte "bara" en hund jag kan med gott samvete
och utan att låta självgod att hon är världens lydigaste hund och dessutom snällast...
 Och dom som tycker att jag är löjlig som skriver så mycket om min hund
borde tänka att hon betyder nog mycket för henne eller inte läsa...

Det här är lite självterapi för mig själv för att jag ska kunna resa mig upp igen
 och ta mig tillbaka till mitt liv i min egen takt och på egen hand.
Men det som inte dödar mig härdar mig!

 Jag har gått igenom väldigt mycket i mitt liv men det här är det värsta,
 men jag kommer klara det här med, med allt stöd och alla nära och kära.
 Nu när detta hänt så vet jag verkligen vilka som är ens bästa vänner
 och vilka som skulle finnas här över eld och vatten!

 Sen har det hänt en till sak, jag börjar få tillbaka någon som stått mig väldigt nära som jag är så glad över!

Rollin in the deep. <3

Gårdagen var en av dom jobbigaste dagarna i mitt liv! Att ringa det där samtalet gjorde mig så illa till mods, att där fick jag sitta i en tom lägenhet, helt ensam och ringa det där samtalet som jag aödrig trodde jag skulle måsta ringa men kvinnan som svarade var lugn och sansad och förstående... Men illamåendet kröp på och sitter fortfarande i och det lär inte försvinna i första taget! Väl efter samtalet var jag tvungen att sitta kvar, tårarna bara fortsatte att rinna, jag kände mig som om jag svikit min lilla pälsboll för jag ger inte upp jag är en sån person som är tjurigare än den tjurigaste åsnan!! Men jag måste ju intala mig själv att det är för hennes skull och för att sätta stopp på hennes lidande. Men det värsta är ju att man får en tid och jag har tills dess på mig att ha henne vid min sida hela tiden, sen berätta för dom närmaste när det händer, när hon kommer försvinna ur mina händer när hon inte kommer finnas vid min sida... När det är tänker jag inte skriva här men inom en snar framtid. Men det här är ju bara början på en jobbig framtid. I slutet på dan åkte jag upp till veterinärhuset och berätta vad som skulle ske eftersom jag gör det hos en lite mindre veterinär där morfar alltid tagit bort deras hundar, det känns bäst för Siennas skull... Tårarna som rinner nu det är nog ingenting om man jämför med som kommer rinna, för henne för alltid... Så nu har jag inte så mer att skriva... Tack för allt stöd jag får!! <3 <3

Alla som står mig nära vet hur mycket jag har kämpat, men nu har vi "målat in oss i hörnet" som veterinären sa.
Det känns fortfarande så overkligt att det inte ska gå att få till.
 Till våren har vi försökt i 2 år fatta 2 års tid har vi åkt fram och tillbaka
till veterinärn och fått samma luddiga svar att vi får hoppas att det här går.
 Men hur mycket ska hon få stå ut med?
Första veckan efter operation blev det ju bra och knappt någon dropp i ögat behövdes,
nu är det som om jag är tillbaka på ruta ett!

 Efter den veckan så blev det värre igen och fick mer dropp till ögat
men det har inte gått till sig och hon har inte riktigt varit sig själv,
hon vill inte göra något utan bara ligger men emallåt kommer hon igång och är som vanligt...
Men i fredags när jag skulle upp igen till veterinärn händer något som aldrig hänt så länge
 vi åkt dit i väntrummet ligger hon och skakar och
när vi ska gå in i undersökningsrummet står hon vid dörröppningen och vill inte gå in,
 min lilla älskade glada Sienna vill inte gå in till veterinärn och
den känslan att hon har blivit rädd för att åka dit då mår hon verkligen inte bra
och det gör hon inte men jag vill ju inte ge upp men det är hopplöst nu så jag har
måsta tagit det där beslutet att hon ska få sluta lida, hur ont det än gör i mig och
alla tårar som runnit ner för mina kinder är oändligt! Hon är ju min andra halva
och kommer alltid vara det tills den dagen vi möts igen....

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig igenom detta men är så glad för alla som
finns här för mig och stöttar mig igenom det här!!!
Så livet är en dans på rosor men med jävligt svåra steg! <3